En mycket kär vän behövde skriva av sig lite...........

Å eftersom det hon skriver är sååååå sant så frågade jag om jag fick

 lägga det här å & det fick jag.....

MITT JOBB

Jag jobbar på ett kontor.

Skrivbordet är belamrat med papper och datan fylld med diverse program som ska jobbas i. När jag började min tjänst jobbade jag mer med människor men det är så fiffigt av kommunen att man successivt byter ut arbetsuppgifter mot nya så att man till slut liksom bytt yrke utan att egentligen veta om det.

Det fina med att jobba på kontor är att då behövs inga arbetskläder så det har vi inga längre. Vi behöver heller ingen friskvårdstimme eller friskvårdspeng eftersom vi kan göra vår egen pausgympa tex när vi sträcker oss efter ett papper eller lutar oss lite smidigt över telefonen. 

För att inte tala om den fina vridningen vi får när vi vänder oss om till den sprängfyllda bokhyllan med pärmar och gör ett litet lyft med pärmen, då får vi in styrketräningen på köpet.

Vi får ett litet arvode i slutet på månaden. Att det inte är så högt beror nog mest på att kontoret gör mer förlust än vinst.

Människorna som bor i närheten av kontoret finns i bakgrunden och jag ser dom komma och gå från olika aktiviteter.

Människorna i bakgrunden behöver mig, det är därför jag jobbar på kontor.

På dataskärmen kan jag fylla i program där det dokumenteras hur dessa människor ska klara sig i vårt tuffa samhälle. Jag skriver dessa människors liv i dataprogram och på tusentals papper som sätts in på rätt flik i rätt pärm.

Jag skriver och räknar människors ekonomiredovisningar, dokumenterar och pratar i telefonen med alla instanser som dessa människor är involverade i.

När jag började min tjänst jobbade jag inte på kontor. Då jobbade jag med människorna som numer är i min bakgrund.

Vi åkte på utflykter, vi gick promenader, vi åkte och badade, vi grillade korv och var mest som folk är i allmänhet. 

Men sen kom nya direktiv, man ska inte vistas i grupp för det är inte normalt.

Man ska inte springa runt och skratta, man får inte sticka ut, man ska inte flamsa runt och ha kul, man ska inte leka och får helst inte gunga eller åka pulka för det är inte vuxet.

På min fritid åker jag på semester med mina vänner, vi åker i grupp. Jag åker pulka och gungar om det faller mig in. Jag skrattar och flamsar när det behagar mig men så är jag ju heller inte normal eller,

Vi har så fina begrepp i vårt land, vad sägs om lagom normal. Vad är lagom och vad är normal och vad i hela friden är lagom normal, men det är det vi ska vara. Lagom normala för då passar vi in, vi smälter in så fint så ingen märker oss.

När jag lyfter min blick från dataskärmen och tittar på människorna som bor i närheten av kontoret tycker jag mig se något som gör ont i mig.

Jag ser hur de går med hängande huvuden och släpande gång,

Jag ser ångesten i deras ögon, jag ser när panikångesten kommer,

Jag ser svetten pärla på deras pannor, jag ser deras tomma blickar, jag ser deras förtvivlan och uppgivenhet, jag ser söndertvättad hud, jag ser sönderskurna armar, jag ser sparkar och slag.

Åh, jag vill gråta med dom men det får man inte. Man får inte vara människa, man måste vara professionell och behärska sig.

Åh, jag vill krama dom men det får man inte, vuxna människor kramas inte hur som helst.

Åh, jag vill ta med om till en stor grön äng och se dom springa och skratta, 

jag vill se dom leka och skutta men det får man inte för dom ska formas in i normaliteten och det görs delvis via en dataskärm.

Säg mig, vad är det som hänt,

Kan det vara för att jag jobbar på kontor.

Hon har sååååå rätt... 

Kram på dig vännen!!!!

Tycker vi tar en sväng till den där ängen snarast.